Den 22 december 2001 var det strålande sol och -22 grader i sthlm. Mycket snö. Det kommer jag enbart i håg för att jag och min älskade man gick ner kör kyrkgången tillsammans och lovade varandra att älska varandra i nöd och lust. Tills döden skiljer oss åt.

Vilken underbar dag det var och stressig. Men toknervös var jag. 23 år och gravid. Haha. Stackars Lena, en av tärnorna fick uppleva hur jobbigt det är med alla toalettbesök som gravid. Trots att hon aldrig varit gravid. Fick ju inte av mig bröllopsklänningen själv. Behövde hjälp. Varje gång.

Vaknade tidigt denna morgon. Gick till frisören och fick håret fixat. Vad mysigt det var att bli ompysslad så. Inte trodde jag att man kunde bli så fin i håret.

Efter typ 8 år kändes det som ( snarare en timma men nervositeten ) så gick jag hem. Då hade Lottie redan kommit som skulle sminka mig.
Då hade min pappa och maken redan åkt och hämtat min bukett och maken åkte till ena bestmanen och gjorde sig i ordning.

Efter sminkning så åkte jag och tärnorna, Lena och Anna till kyrkan för fotografering. Där mötte jag Anders med Niklas och Pierre. Vad fin han var  

                                                



Efter fotograferingen var det äntligen dags. Wendelson ( stavning ? ) började spelas och vi började sakta gå in. Känslan var ganska häftig. Trots att jag var toknervös så kunde jag inte annat än att le när vi gick ner kör kyrkgången och jag fick se alla våra vänner och släktingar så finklädda. Speciellt en bardomskompis till maken. Punkaren himself... I kostym och kammat hår. Redan där började tårarna att rinna. 

Kommer faktsikt inte ihåg så mkt av själva vigselakten förutom att jag började bli illamående. Gravid och jag inte hade hunnit äta ordentligt. 

Det var meningen att en av tärnorna skulle sjunga Björn Afzelius Det finaste jag vet. Men rösten bar inte henne i dessa förkylningstider. Så det skulle inte bli något. Men... Vid ett tillfälle tog prästen fram en gitarr som stod framme vid altaret. Som jag förövrigt hade undrat varför den stod där... Han började spela och sjunga. Då rann tårarna igen. Hehe. På filmen så ser man hur Anna och Lena plockar upp näsdukar i BHn. Hehe. Ser så kul ut. 

Efter akten var klar så skulle vi gå ut och ta emot folks hurrande och jubel. Men vetskapen om 22 minusgrader var inte så lockande. Men.. Man var ju hög av glädje. Ut och få risgryn och sen springa in igen. Alla bilder som togs så har jag axlarna uppe vid hakan. Haha. Anders ser ju lite bättre ut. Han hade ju kostym och skjorta på sig. 

Efter det så åkte vi upp till lokalen. Vi åkte en liten omväg. Svåger som skjutsade oss hade fixat en korg med godsaker. Säkerligen svägerskan eg... Lite goda drickor, godis och frukt. Blev ingen champange för min del iaf. 

Ålla andra åt god mat... Jag mådde bara illa. Men iaf. Festen höll på hela natten. Trots som nygravid och i värsta trötthets perioderna så höll jag i gång till tre. 

Vi hade inte tagit in på hotell på bröllopsnatten eftersom min farmor och pappa bodde hos oss då. Ville gärna träffa dom så mycket som möjligt. 

Min pappa hade åkt hem tidigt med en av tärnornas pappa. Var lugn eftersom min pappa skulle hitta hem. Döm av min förvåning när vi kommer hem och pappa inte är hemma. Vi åkte 2 timmar senare än honom. Han hade desutom glömt vinterjackan. Då hade han stått och pratat med tärnans pappa och bestämt skoteråkning till sportlovet ;-) Nu 7 år senare har dom fortfarande inte åkt skoter ihop. Haha. 

Vi hade larm i vår lägenhet på den tiden. VI hade nyligt haft inbrott och jag var nojjig. Under festen så ringer det upp till våra telefoner att larmet har gått. Efter ett tag så ringer även min faster. Då har hon råkat sätta på larmet när hon åkte hem med min farmor. Å dom fick inte av det. Så min nyblivna make övergav mig på bröllopsfesten ;-) 

Dessa 7 år har varit skratt, tårar, bråk, kärlek och framför allt mycket glädje. Vi har fått 4 underbara barn sen dess oxå.